Från dag ett till två
Jag är kär.
Jag är kär i en person, men inte hela personen, utan mer halva.
Jag är nog halvkär då.
Kan man vara det?
Jag är kär i personens kramar, kyssar och förgångna utseende.
Jag är inte fullt kär i personens sätt, eller att dennes tankar inte yttras.
Men jag är fortfarande kär.
Möjligtvis, halvkär, men ändå kär.
Det gör ont, att då veta att jag inte är den personen har känslor för.
Jag vet, det är inte fel på mig, men ändå.
Det gör fortfarande ont.
Att se personen och veta, det var vi förra veckan.
Men jag får aldrig glömma att det finns bättre där ute åt mig.
Och just nu får musiken dämpa mina känslor.
För på ett tag vill jag träffa honom, prata och berätta.
En promenad.
Som kan betyda mycket, på ett tag.
Måste tänka ut en dag.
Och snygg ska jag va.
För då är jag nog inte kär, men en tankeställare.
Med utseendet, just det ska jag ställa till med.
Han ska efter vi träffats känna en sådan saknad och ånger.
Att ett sms skrivs och skickas.
Till mig.
Hur det svaret blir, det vet jag inte.
Hur livet ser ut då, det vet jag inte.
Men just nu måste jag tänka.
Att jag faktiskt är bra.
Och vad som är bäst för mig.
Dock känns hjärtat som en kakelplatta.
En kakelplatta som krossats vid fallet mot marken.
Ovarsamhet, idioti och naivitet.
Det kan beskriva mycket av detta, och möjligtvis även fallet.
Kakelplattans fall, men även mitt fall.
Mitt typ av fall, att vara halvkär.
Han är en idiot.
Ändå är jag kär, halvkär.
Jag behöver tid.
För att förstå.
Det faktum att jag inte egentligen behöver just honom.
Utan någon.
Som behandlar mig bättre.
Men promenaden får visa vägen.
För nu ska jag läka, riktigt säkert läka.
Vara stolt.
Tänka klyschigt "jag är bäst".
Ändra mina affekter, känslor.
Givetvis kommer jag återgå till funderingar och tankar.
Som, Varför blev det så här?
Jag måste då tänka.
Det är en ny dag imorgon, just det en ny dag.
I mitt liv.
(Utan honom)
