Från dag två till tre
Facebook.
Varför detta fenomen?
Det tar upp all min tid.
All min undran.
På vad han gör.
Där hans profil som jag kollar minst tio gånger, står kvar.
Står kvar på samma trappsteg, precis som honom själv.
Han står och trampar och trampar, på precis samma jäkla trappsteg.
Varför kan han inte bara ta ett steg upp eller ner?
Och därmed bestämma sig.
Punkt.
Slut.
Bestämt.
Det handlar inte om Detta.
Det handlar inte om Hon.
Det handlar om närhet och det som gror under ytan.
Under ytan, där det finns stora och små.
Som för honom är stora och små tankar.
Tankar som tynger ner honom.
Och mig.
Varför blev jag en del av detta pussel?
Detta pussel som saknar bitar.
Flera pusselbitar.
Jag måste gro vidare.
Gro bort från honom, just honom.
Det kommer gå.
När?
Var?
Hur?
Det vet jag inte nu.
Men under ytan kommer hans själ att gå förlorad.
Det är ett faktum.
Ett faktum, som bör bli fakta hos honom.
Hur skall jag berätta?
Om hans under ytan.
Jag ville vara en del av honom.
Hans stora garnnystan, där under ytan.
Detta garnnystan började jag luska upp.
Just därför, ja därför klippte han tråden.
För ett självskadebeteende.
Som handlar om hans förmåga att inte klara av närhet.
Varför drogs jag med?
Idiot.
